Maraton

Jo man har ju sprungit lite för AIDS då. Eller lite och lite. Det var MENINGEN att det skulle bli lite men inte då. 4,5 km hade jag blivit lovad och det kan man ju pallra sig runt ganska enkelt. Jag skulle tippa att ungefär 75% som var där gick sträckan och det är ju helt okej. Jag hade dock en ängslig konversation med Sachin före.

- Är det säkert att man inte kan springa vilse?
- Ja det är säkert. Du hänger bara på resten och hamnar du fel så kommer vakterna att rätta till dig. Så länge du behåller t-shirten på.
-Okejdå.

Armando hävdade att han inte hade någon kondition men tro inte att jag missade swoschet när han ångade förbi mig och alla andra. Det lär fanimej vara nåt med generna för de första 300 i det "riktiga" maratonloppet var afrikaner som lämnat resten långt, långt bakom sig. Nåväl. Jag sprang på i godan ro. Tyvärr svek konditionen mig så jag varvade med lite gång. Så kom jag till ett vägskäl med fyra vägar. Ett stort gäng svängde vänster och dessutom fortsatte reklamskyltarna till vänster så jag hängde på. Sprang, sprang, sprang, gick, sprang.

"Snacka om långa 4,5 km."

Äntligen nådde jag mål. Jag sträckte upp armarna i luften och kände mig som en segrare trots att jag var typ på 1000:e plats eller något dylikt. En vakt kom fram till mig.

- Du ska springa 4,5 km va?
- Japp!
- Det här är 6 km.

Ghhhg.

- Var är 4,5 km då?
- Ja, först måste du ju springa tillbaka 2 km sen vid bron tar du till höger och fortsätter en bit till.

Skitliv. Motion i all ära men det är INTE kul att behöva springa tillbaka. Den enda trösten var att Armando, Sachin och Prajwal också sprungit fel på samma ställe och gått i mål vid 10 km..