31 januari

31 januari är det planerade hemfärdsdatumet.

Folk undrar hur jag mår. Jag ska vara ärlig.

Skit.
Skit.
Skit.

Jag berättade det för Armando igår och nu går vi runt hemma och är förkrossade båda två. Allt är bara hemskt. Han berättade igår för mig att han kunde se oss bli gamla ihop. Det kändes konstigt efter bara fyra månader och det känns ännu värre eftersom jag krossar alla hans drömmar. Att lämna någon man trots allt älskar i ett land han hatar, ensam och förstörd känns inte bra. Jag skulle kunna se oss bli gamla ihop i Indien. Jag kan troligtvis inte se oss bli gamla ihop i Sverige. I Sverige har jag ju en familj, ett socialt liv, hobbys, frihet, ett parti att engagera mig i, fester att gå på, katter och hundar att leka med, småbröder att studsa studsmatta med.

Smärtan kommer säkert att gå över men jag går mot den högsta berg och de värsta två veckorna i mitt liv. Troligtvis. Jag måste över det där berget.

Jag har inte bokat någon biljett ännu. Ge mig styrka att orka boka en biljett. Ge mig styrka att orka gå igenom dom där spärrarna på flygplatsen och lämna honom bakom, troligtvis för alltid..