Mitt liv på grund av Snake

Idag har jag åkt tåg ner till Stockholm, uträttat lite ärenden och åkt hem igen. Från mig till Stockholm är det ungefär 25 mil. Det innebär onekligen en hel del väntan. Försenade tåg hit och försenade tåg dit. Då tog jag, som många andra gånger, fram min mobiltelefon för att spela klassikern Snake. Ett spel jag trodde att man aldrig tröttnade på men det gick tydligen det med efter en tillräckligt lång stund. Så istället för att ägna allt för mycket tankeverksamhet åt själva spelet kom jag på mig själv med att analysera mitt liv efter hur jag spelar Snake. Jag hittade många lösningar på svåra frågor genom den röda ormen.

När jag spelar Snake har jag alltid en tendens att vika av precis innan jag når det jag ska äta upp. Kan jag skylla mitt misslyckande med Erik Bergendahl på detta fenomen.?Erik Bergendahl, en lärare jag varit hemligt kär i under tredje året på gymnasiet och som jag skrev ett kärleksbrev till som aldrig postades. Är det på grund av detta Snake-fenomen som jag aldrig klämmer ut sista delen av kaviaren? Är det på grund av detta som jag ofta frågar chans och sen springer innan svaret landat? Mycket möjligt.

Jag är bra på Snake. Jag är duktig på att äta upp mig och göra mig lång och fin för att slutligen krascha - medvetet eller omedvetet. Ungefär så ser mina förhållanden ut också. Jag nyper åt mig en trevlig människa, vi växer ihop och sen pang! - en krasch. Denna kan mycket väl bero på ett enkelt misstag från min sida eller så kraschar jag självmant redan efter första måltiden om jag känner att det här, det kommer minnsann inte bli något rekord.

Jag har just nu hittat något fysiskt att skylla mina personliga brister på. Det känns skönt att äntligen ha knäckt gåtan. Förut har jag alltid gått runt och trott att det är mitt fel att mina förhållanden kraschar men så är det ju inte alls - det beror ju på mitt sätt att spela Snake. Gud vad skönt. Då behöver åtminstone inte jag lägga om några strategier...