Du höll min hand i vimlet

Strimmor träffar mina ögon. Det är ljuset från strålkastarna som flyger men en vidunderlig fart mot oss. Vi var ensammast i världen. Den världen rymde inga fler än vi två och han. Och du höll nästan min hand i vimlet och jag kände det som att det här inte var en avskedsfest, bara ett tillfälligt avbrott.

Jag är på väg till ett land jag aldrig känt. Jag tittar österut, du tittar söderut. Om en månad kommer vi att se varsin halva av solen när den sjunker i väst. Men där stod vi under månen och funderade på var all tid runnit iväg någonstans. Ett tag kändes det som om jag högg i sten men nu ser framtiden åter igen ljus ut.

Nu strular jag med biljetter och det är lite som att försöka dansa med en myndighet på väg mot nya dunkla rum i ett annat land. Där behöver jag en hand i vimlet men din kommer inte att finnas där på mycket länge. Det kommer att värka och ila men jag tror nog att det kan vara värt mödan.

I fredags natt var jag och du på en underbar konsert och sa hejdå till Hälsingland och Gästrikland, åtminstone för en stund.
Om ni följer med mig på min resa till Indien ska jag berätta för er hur andra halvan av solen ser ut och hur det är att inte ha någon hand i vimlet.

Hej och välkommen hit!
Farväl Hälsingland, adjö!